Julia och jag!

I dag när vi vaknade så låag jag och kollade på Julia (som så klart låg i våran säng som alltid när vi vaknar, bortskämda bajs!) och hon ligger i någon kontsig stälning! Hon har ryggen mot mig, sen drar hon huvudet jätte långt bak för att se mig, asså så att jag blir upp ner för henne, å så skrattat hon och tycker att detta är as kul! Efter ett tag så såg jag att hon flera gånger höll på att tippa över på magen men hon gjorde det aldrig, så jag la henne mitt i sängen på rygg och gick på toa. När jag kommer tillbaka så ser jag precis hur hon vänder sig från rygg till mage! Asså fatta! Hon rullade från rygg till mage, det brukar inte barn kunna förens dom är ca 5-6 månader, Julia är liksom inte ens 4. Min ducktiga tjej.

Sen gick vi ner och bytte blöja osv, efter det har Julia bara varit as grinig! Värkligen AS grinig! Jag har aldrig sett henne så, hon vill bara kramas hela tiden. Nu tänker ni säkert "men gud va mys!" men nej, det är inte allts det! För jag var hungrig, pluss att jag skulle städa och då tyckte jag gott att hon kunde ligga på golver med sina leksaker i bara 10 min så att jag i alla fall kan få ta undan disken, men så fort jag la henne ner så vrålar hon som om jag har stuckit en kniv rakt igenom! Jag blir galen!

Hon har slutat vara ducktig på natten nu också, man visste ju att det skulle komma, men man visste inte hur jobbigt det skulle bli. Hon vaknar å diräkt när hon har vaknat så gallskriker hon, jag fattar inte vad som är fel. Jag tänkte först "säkert någon mardröm" men bebisar har inte mardrömmar för dom vet inte ännu vad som är läskigt å inte. Inte förens vid 4 år ålder brukar barn (som inte har det oroligt runt sig) att få mardrömmar. Om dom har det oroligt runt sig så kan det börja vid 2 års åldern. Jag undrar om hon har ont i magen, eller om det är tänder. För i går när vi vaknade så var hennes tannkjött svullet, det kanskje är en gadd på G helt änkelt, vi får väll se.

Julias skrik atakker slutade såhära:

Jag låter bilden tala för sig själv...

Hon var as trött och hon sovnade precis, hon får inte sova länge i dag för i kväll ska hon i säng kl 20.00 som hon brukar, å då skal alla vara tysta! Annars är det jag som blir arg!

Men jag måste städa upp nu medans jag har chansen, haha. Så tjingeling så pratas vi vid senare!
P.S. Vi får gäster i kväll, Stig och hans flickvänn Janne kommer hit. Jag vet att Janne är ett killnavn i Sverige, men inte här! Så det så! Men hejdå nu! Sluta prata!

Detta innlägg skrivs med hjälp av pekfingervalsen, Julia sitter i knät förstår ni. Hon vägrar att leka ensam! Ricktigt mammig i dag, så i dag blir väll inget gjort kan jag tänka mig, vi får se. Jag hadde tänkt att vi kanske ska åka och handla inn dom första Julklapparna i dag, så jag måste göra en lista över villka jag ska kjöpa till.

Tjohej nu! Här kan man ju inte sitta hela dagen fattar ni väll!=P

Det nästan värsta som skulle kunna hända i mitt liv, det är om jag måste ta farväl meg Julia för att döden står vid dörren och väntar. Då menar jag om det skulle hända henne något. Jag är jätte skraj att hon ska få tex canser och inte kommer kunna klara sig och att jag måste sitta där på säng kanten en dag och säga "Det är okej Jula, du kan dö nu. Mamma å pappa kommer att fixa det här!" Aldrig någonsinn! Det skulle jag aldrig klara av! Jag har gått igenom att nära personer till mig har gått bort, så som min mamma å lotsaspappa, men mitt barn? Aldrig... Jag skulle värkligen aldrig klara av det! Jag skulle bli psykiskt sjuk och mäst sansynligen havna på psyket med allvarliga problem, stackars dom mammor å pappor som tvingas att säga förväl till sina barn, långt innan det ijäntligen borde ske.

Men som sagt, det är bara det näst värsta! Det allra värsta, det är att jag skulle dö innan Julia har hunnit bli vuxen. Inte med tanke på mig själv, men på henne. Jag vet sjäøv hur svårt det är att växa upp utan en mamma, å aldrig någonsin att jag vill att Julia ska sitta och gråta dom dagarna hon får mensen, första kyssen, första kärleken, första klassfesten, första balen, första betyget, första BHn, första mascaran osv. Jag vill vara där! Det är i sånna tilfällen en tjej värkligen behöver sin mamma! Jag minns värkligen hur jag grät den gången jag skulle kjöpa min första BH. Å ta med pappa, det var uterslutet så min syster földe med, när jag kom hem grät jag... Jag ville att min mamma också kunde vara där, som alla andras mammor när dom kjöpte sin första BH.

För andra så kanske detta är en struntsak, ni kanske inte ens hadde med era mammor när ni kjöpte eran första BH, men man vill i alla fall ha chansen, utifall att!

Förhoppningsvis så kommer jag att dö gammal och skrynklig, Julia kommer vara 60 år och komma och hälsa på en gång i bland när hon inte är upptagen med barnbarn. En natt kommer jag sovna inn i 80 års ålderen och Julia kommer att gråta en skvätt, men hon har i alla fall haft över halva sitt liv med mig ved sin sida.

nää nu ska man inte vara föredomsfull.
I Kurdistan älskar man sitt barn oavsett om den är funktionshindrad eller inte.
Jag har sett lika många funktionshindrade i Kurdistan som jag har sett i Sverige, tvärtom där finns det inte boende för funktionshindrade utan det får familjen själv ta hand om sitt barn. Min pappas kusin har tre funktionshindrade barn o han har tagit hand om alla med sin fru o älskar de mer än allt de e ju hans barn. Sen finns det ju föräldrar eller dåliga föräldrar ska man säga som inte orkar ta hand om sitt barn, i alla länder


Å det är helt sannt det som hon säger, alltså att det finns dårliga föräldrar i alla länder! Kolla bara på hur tusan min faste uppförde sig anngående min kussin. Det är så klart att vissa orkar inte, men då tycker inte jag att man är mogen att få barn.
Alltid när man skapar ett barn så säger jag som jag hörde någon annan säga "Det tar 5 minuter att laga ett barn, men du måste ta hand om det i 18 år!", nu vet jag inte om denna man pratade av egen ärfaring när han sa "5 minuter", men villket som.
När jag var gravid så gick jag å tänkte på det flera gånger om dagen "Tänk om det är något fel med mitt barn!" Jag satte mig värkligen inn i det hela också, jag skådade inte bara saken från utsidan så att säga. Jag kollade runt på nätet villken hjälp man kan få om man får barn som har funksjonshinder och det finns massa hjälp där ute (i alla fall i Norge) att få, därför måste jag säga att jag absolut inte på något sätt kan försvara dom som i dagens sammhälle väljer att skicka bort sina barn, inte för en väcka eller så, men för alltid! Jag kommer aldrig någonsinn kunna stå och försvara dom föräldrarna som gör det misstaget (enligt min mening) för ett barn är ett barn, ovansett fel eller hinder i livet.
Däremot som Awara också säger så finns det inget hem i Kurdistan (Iraq) för funksjonshindrade, utan där är det familjen som tar hand om barnen. Det kan bli jobbigt för två föräldrar att ta hand om ett funksjonshindrat barn eller barn med andra hinder varje dag, ut och inn utan någon hjälp allts.
Här i Norden får vi massa hjälp, man kan få avlastningar, avlastningshem, extra pengar, kortare arbetsdagar osv osv, det är så mycket man kan få så jag skulle inte kunna förstå hur man kan, i dagens sammhelle, i Norden skicka bort sina barn eller ta abort pga missbildningar! Det är MIN mening om det hela.
Som ni vet ICA reklamen? "Va glor ni på? Har ni aldrig sett en praktikant förut?"
Är du en av dom 2 i hela Sverige som har missat den?

Vägrar somna om... Ja så kan det vara! Hon vaknade vid kl 0400 någon gång och jag tod henne till våran säng som jag alltid gör och där äter hon och jag sovnar om... Dock inte denna dag! Hon störtvägrar! Eller ja, hon åt men så började hon prata om vädrer och vad vi ska göra i morgon och liknande, inte allts så kul... Så nu har vi gått ner, Julia ligger i sin vagn å gråter och vi kör på 5 minuters regeln igänn. Och för er som undrar så gråter hon inte ens ordäntligt för då hadde jag tagit upp henne, hon gnäller bara!

Men nu har det snart gått 5 min så jag återkommer senare! Tjolahopp!

Jag trodde att många överdrev när dom pratade om hur illa det är att amma dom första väckorna, det gjorde dom inte. Redan på sjukhuset så fick jag och Julia till det, mjölken fossade och hon gapade, som det skal vara. Men så kom vi hem från sjukhuset, det tog hela två dagar och mina bröst var större änn två meloner, dom blödde, det sved och för att inte tala om läckte! Jag minns att jag vaknade av att Julia grät och Hawkar hämtade henne från hennes säng och gav henne till mig, jag började gråta och sa "Jag vill inte, det gör så ont!" å Hawkar svarade, "Men du måste, hon måste ha mat!". Vi hadde ingen förpackning med modersmjölk ersättning hemma som många har när dom får barn, å tur är nog det för annars hadde jag nog använt den.
Det gjorde så ont att jag visste inte vart jag skulle ta vägen! Dom första ca 20 sekunderna var som att strö sallt i ett öppet sår, fast 10 gånger värre. Det blödde, jag grät och Julia bara låg och såg så himla lycklig ut där med tutten i munnen! Hadde det inte varit för att hon var så himla söt där hon låg så hadde hon nog inte fått någon mat av mig utan vi hadde börjat med ersättning.

Men i dag är jag glad att vi inte gjorde det. Det är helt underbart att amma och det är en sak som jag och enbart jag kan göra med våran dotter. Julia har älskat maten från första stunden och det kommer hon nog alltid att göra.

Men varför gå igenom allt detta när man kan använda ersättning?
Jo serru, det ska jag berätta!
1.För det första så är inte ersättningen gratis, utan den kostar FLÄSK! över 100 kr för en förpackning. Jag vet inte hur många måltider det är i men inte mera änn en väcka i alla fall.

2.Ersättning inneholler komjölk och bebisar skal hälst inte ha komjölk förens dom är ca 1.2-2 år gamla. Det beror på att komjölk innehåller saker som deras små magar ijäntligen inte tål.

3. Det sägs att om man ammar så får barnet i sig mina bakterier och det betyder att saker som jag är imun mot, (inte allt) blir barnet också emun mot, därför fungerar det som ett litet vaxin varje gång man ammar.

4. Om man helammar så klarar barnet sig på enbart modersmjölk helt fram tills det blir 6 månader gammalt. Om dom äter ersättning så klarar dom sig bara tills dom är ca 4 månader gamla. Det betyder att redan vid 4 månaders ålder måste man börja packa ner mat ol när man skal ut, pluss att maten kostar också mycket å då skal dom ha ersättning uppepå det igänn också.
En burk mat kostar ca 14,- å det är bara en måltid. Så skal dom ha efterätt ca 14 kr till pluss att dom måste ha något som får fart på deras små magar så att dom kan bajsa så som torkade, eh nu vet jag inte vad det heter på Svenska men det är i alla fall något dom skal ha i början i alla fall ca 14 kr glaset. Det betyder att bara maten går på 42,- per måltid! Fatta hur dyrt, å inte nog med det men dom ska svälja ner det hela med ersättning också.

Det är så klart att när Julia blir 6 månader så måste vi också punga ut med det, men jag kommer nog göra min egen mat till henne, så himla mycket billigare.

Ex på barnmat från 4/6 månader.

Fiskbullar, potatis och morötter.
Kokad torsk, potatis och någon grönsak.
Kokad lever och ris.

Efterrätt:
Banan (måste testas försiktigt eftersom att många barn blir hårda i magen av det).
Advokado.
Svisker (igänn vet jag inte vad tusan det heter på Svenska men det är det som får magen i flyt så att säga).

Osv, allt som går att mixa så att det blir inprensip som tjockt vatten funkar fint. Men man måste inte glömma att man får absolut inte ha i några kryddor.

Finns massa resept på bra barnmat om man googlat lite=)

Har ni förästen sett att Julia har likadant födelses-märke som sin mamma? Dock är hennes fortfarande rött, men på vårdsentralen sa dom att det kommer bli brunt med tiden. Å som ni ser så är det också på motsatt sida, men i alla fall, lika som två blåbär, det är vad vi är.

Julia har sovit ricktigt mycket i dag så mamma Hege anar en oro i luften om en liten tjej som håller på att bli sjuk. Först sov hon hela vägen hemmifrån till Trondheim som är en tur på ungefär 1 timma. Sen vaknade hon och vi kollade på lägenheten och hon pratade å var allmänt pigg och glad, som alltid<3
Så tog vi vägen mot Jula och Apoteket å handlade lite å då var hon ioförsig vaken, i ca 1.5 timma. Sedan vände vi turen hemmåt, 1 timma till där hon sov, vi kom hem åt lite och lite olika saker kl blev ca 15 någoting och vi gick för att "vila" å vaknade halv 7 igänn, skönt! Så var hon vaken å vi åt igänn å hon med å som alltid sovnade hon medans hon åt men vakna lika snabt igåänn så 10 minuter kanske. Så lekte vi fram till kl 22 och så gick vi å bada, kl 22.30 åt hon igänn och sloknade å sover fortfarande! Så mycket brukar inte hon sova å om hon gör det så är hon vaken hela natten efteråt!

Anntingen håller hon på att bli sjuk, eller så tar hon väll igänn för det nätter som hon har missat! Men adjö med er för nu är det sleeping time för min del också! Klockan är ju snart 3 för tusan! Vart tog all tiden vägen liksom?

Ser ni våran mycket vackra blomma i bakgrunden? Efter tappra försök att redda den, åker den nog i sopporna i dag! Stackars liten! Inte en enda blomma överlever hoss oss, eller jo kaktusarna dör tydligen inte!

Gudmor Emelie skrev här om dagen ett innlägg som hon slutade med "God å glad, kex choklad!" Efter det har jag inte kunnat sluta tänka på denna go bit! Mums filli baba! Jag sparar den dock till sämre tider. Den hittades för övrigt på Julia i dag när vi var där och kjöpte olja, 8,- å den var min!<3 Kärlek till den!

Annars har vi kollat på lägenhet i dag, den var heeeelt perfeck, för utom att badrummet är så litet att jag inte ens vill kalla det ett badrum! Det är en toalett, ett handfat och en sånn duch bara, inger förhäng eller något å jag överdriver inte när jag säger att "badrummet" kanske var 1*1 meter! Man får nästan stå och ducha i toaletten! Men jag tror nog att vi kommer ta den i alla fall. Det är ju inte så att man spenderar så mycket av sin vakna tid på toaletten i alla fall. 

Men nu ska jag dra för mitt lilla avkomm (shit va fult å snuskigt det låter!) ligger å sutrar i stolen brevid mig och nästan roppar, "Mamma, sluta skriv nu! Ser du inte att det är synd om mig? Jag behöver käääääärleeek!" Så nu ska jag gå och kärleka henne lite så får ni ha det så bra! Solong suckers! 

Såhär ser vi ut i dag! Är vi inte vackra? Själv är man sjuk tillsammans med Hawkar, å då har man så klart världens gladaste och mäst aktiva skit någonsinn å ta hand om! Är inte livet underbart?=)

I dag har Julia förövrigt kollat inn en leksak, kollat lite till, sträckt sig, greppat tak och börjat leka med den! Kan ni fatta? Ne inte jag häller! Det var liksom i går hon kom känns det som, men tydligen så var det inte det. Lilla tjejen som för övrigt är frisk som en nöt kjärna!

Så brukar jag fundera ganska så länge och det betyder att jag fortfarande funderar på det med dom som inte är som oss andra! Hela saken började när jag och Hawkar diskuterade det i bilen här om dagen och han sa "Det finns flera med funksjons hinder och skador i Norge änn vad det gör i Kurdistan!" å jag totalt stenvägrade tro på detta, och gör det fortfarande! I Kurdistan har dom inte fostervattens chek så därför kan man inte kolla om det är något fel på barnet när det ligger i magen +  att det är tabu med abort. Och för det andra så är det många som gifter sig med sin första kussin och här i Europa vet vi att det leder till missbildningar så därför får man inte det här. I villket fall som hälst så svarade jag Hawkar med det å då sa han "Men varför ser man aldrig någon i Kurdistan som har missbildningar då?" och jag svarade "Jag kan tänka mig att dom flästa sitter på någon instutisjon någon stans i landet och knappt har sett dagens ljus, men här stänger vi inte inn dom som är annolunda, å inte fryser vi ut dom häller! I alla fall inte som ni gör!"

Hawkar tänkte länge på detta, helt tills han kom fram till att han minns att han hadde en kompis när han var liten som hadde en missbildning, som helt plötsligt bara försvann! Så i dag när han pratade med sin mamma så pratade dom om jusst det och hon sa "Hans pappa skickade iväg honnom för att han blev för jobbig tillslut." Dom har med andra ord samma värdier som vi hadde för ca 40-50 år sedan (fins säkert många i dag med, men långt i från lika många!).

Jag har en kussin som föddes för tidigt, pluss att han hadde navelsträngen runt halsen så han fick ingen luft å då fick han autism och någon annan sjukdom, detta betyder att han inte fungerar som oss andra. Min faster tog hand om honnom så gott hon kunde eftersom att hans biologika farsa stack när dom fick veta att han var annolunda. När han var kanske 5-6 år fick han en bror, helt frisk var han och när han var ca 4 lurade han sin bror att göra massa saker. En gång när min faster bara hadde varit hoss grannen för att hämta smör när dom skulle baka så när hon kom tillbaka stod dom där båda två, fulla i mjöl och kakao! Detta var bara en av 100 gånger! Det var så klart jättesvårt eftersom att hon inte var tillsammans med hans biologoska pappa utan hadde hittat en ny man som sa att dom skulle skicka honnom på en instutisjon "för sånna som honnom" och då gjorde hon det tillslut... I dag ångrar hon sig! Hon skickade bort sin sån när han var ca 6 år bara för att han inte var som alla andra, hon har missat absolut allt från 6 år tills nu för utom dom små glimtarna hon har fått vid vissa anledningar...

I dag har hon och hennes ny-gamla man skilt sig och bor var för sig. Tänka sig, att ha autism och vara ganska otrygg och sedan bli bortskickad på en instutisjon vid en ålder av 6, är det så vi skal ha det? Tack och lov så är detta ca 40 år sedan, så funkar det som oftast inte i dag!
Jag kan ju tillägga att min farfar blev as förbannad och min kussin var mera hemma hoss min farfar, farmor och ibland hoss min farbror änn vad han var på instutisjonen.

Nu mår han förövrigt fina fisken och ha bor fortfarande på ett hem eller vad man skal kalla det, men han har en egen lägenhet och det enda som är det är att han får hjälp med vissa saker, så som att laga mat. Han kan inte allt som jag kan, men han kan också många saker som jag inte kan! Han är en hejjare på matte, han spelar trummor så bra att ett band i Norge frågade om han ville spela för dom men han tackade nej eftersom att han inte tål stora folkmängder, han kan dricka sägert 20 öl utan att ens bli full! Så det är många saker han kan som jag inte kan, precis som det är många saker som jag kan som han inte kan! Men alla är vi olika!

Gud jag har värkligen jätte mycket på hjärtat när det gäller det hela så detta innlägg kommer nog vara ett tag till, läs eller låt bli, jag vill bara berätta! 

I skolan så hadde vi om Downs å CP förut och då kom det en mamma och pratade om sin dotter som hadde downs syndrom, ingen dag är den andra lik och hon pratade om för och nackdelar. Hon berättade att eftersom att hon inte kan gå så långt så när hon gick i första klass när rästen av klassen skulle på skogstur så fick inte hennes dotter följa med eftersom att där kan man inte ta med hennes vagn så hon fick gå på museum med en av lärarna, det var första och sissta gången som hon sa! Hennes dotter led så klart inte av detta när hon var på musèt, men dagen efter när alla pratade om skogen, då grät hon när hon blev hämtad! Hon hadde inte fått följa med, hon hadde blivit lämnad utanför... Så ska det inte vara och mamman protesterade mot detta, efter det fick klassen bara gå skogsturer där alla får följa med! Å så tycker jag att det skal vara!

Vi hadde 2 killar i min klass som hadde CP, å när vi var ute och gjorde saker så var vi alltid tvugna att tänka på om det fanns någon väg där dom kom fram med sina rullstolar, å det är så det skal vara! Vi skojjade alltid om att deras batterier skulle ta slut å va tusan vi skulle göra i sånna fall, som tur var så gjorde dom aldrig det, å tack gud för det! Ni anar inte hur tung en eldriven rullstol är att putta, vi har nämligen försökt!

Å så det hära med orden som finns, CP, är det ett fult ord? Jag själv tycker inte det! CP är en förkortning på det annars ganska långa ordet Ceberal Parese (stava?). Många har gjort ordet cp till ett fult ord dock, jävla cp barn brukade min lillasyster säga när vi var mindre, å då blir det så klart en helt annan sak! Men det är väll precis som neger (nu får man ju inte säga neger över huvud taget men jag kommer till det snart!) säger man jävla neger, då är det ett jätte fult ord och om jag som vit säger neger, så är jag rasist! Men själva säger dom neger hela tiden, varför är det då ok?
Jag hadde en klasskompis som var neger, å vi pratade om det en gång! Är neger ett fult ord? Han menade nej! Jävla neger är ett fult ord, precis som jäva viting är ett fult ord! Niggah däremot, det tycker jag är fult! Det behöver man inte använda, vi har ju redan neger liskom!

Mongo då? Mongo har nu blivit ett fult ord eftersom att det inte heter mongolid längere som det hette förut. Förut hette det att man var mongolid om man hadde downs, nu har man bara downs! Därför säger man inte mongo, å anledningen till att det blev ett fult ord, det är så klart för att dom som har dows fick ord kastade efter sig som "ditt jävla mongo" å hur man kan få för sig att säga en sånn sak, ja det undrar jag! Precis som jag undrar hur man kan få för sig att säga "Jävla neger" eller "Jävla viting" eller varför inte "hora"? 

Babbel babbel babbel! Bla bla bla! Jag anntar att det nog inte var någon som läste ända hit i alla fall! Haha! Men nu har jag i alla fall sagt det! Tjingeling! 

Nu har Julia sovit i 2(!!!) timmar, inte allts likt henne så nu måste jag väcka henne om jag skal få sova i natt! Tjingeling!<3

Innan jag blev mamma så snublade jag aldrig i leksaker
och jag glömde ord i barnlåtar.
Jag var aldrig orolig om en krukväxt var giftig eller inte,
och jag oroade mig häller inte för dörrar som inte var stängda.
Innan jag blev mamma blev jag aldrig nerspydd upp till
flera gåner på en dag, det var ingen som hadde varken
bajsat eller kissat på mig, jag hadde total koll på vad
som var på mote och vad som var ute.

Jag sov hela natten...

Innan jag blev en mamma så höll jag aldrig ett gråtande
barn eften en vaxin, jag hadde inte kännt hur det kändes
att krossas i 1000 bitar av ett gråtande barn, när man inte
vet vad man ska göra.
Jag blev aldrig fasinerad av en leende bebis eller en
fjantig grimas, jag trippade aldrig på tå för att undvika
och väcka ett sovande barn.

Innan jag blev mamma stod jag inte å höll i ett sovande
barn, bara för att jag inte ville lägga henne ner igänn.
Jag vaknade inte flera gånger på en natt bara för att
kolla så ett barn andades.
Jag trodde aldrig att någon kunde påvärka mitt liv så
himla mycket.

Jag visste häller inte att jag kunde älska någon
så mycket...

Innan jag blev mamma så fattade jag inte vad som var
så speciellt med att amma ett hungrigt barn.
Jag visste inte att bandet mellan en mor och hennes
barn var så himla stärkt!
Jag visste häller inte att en sånn liten människa,
kunde få mig att känna mig så himla viktig!

Innan jag blev mamma, då visste jag mycket.
Nu efter att Julia kom till oss, vet jag mera!
Innan hon kom, hadde livet en betydning,
nu när hon har kommit betyder det mera.
Jag hadde ingen aning om att mitt hjärta
kunde känna så mycket kärlek innan jag
blev en mamma, du Julia, du har hjälpt mig
att se livet från ett annat perspektiv!

Mamma älskar dig! Min prinsessa! <3

Detta är alltså Julias önskelista! Hon önskar sig inte allt lika mycket men vissa saker tog jag bara med för att jag inte kunde komma på något annat och jag ville fylla alla rutorna, ha ha.
Ni ser kanske inte så bra vad det står under så jag tänkte att jag kunde skriva det på nytt, utifall någon undrar vad hon vill ha!

1. Presentkort. 2. Matstol. 3. Pulka. 4. Leksaker. 5. Pussel matta. 6. Klänning från H&M. 7. Tröjja från H&M. 8. Kjol från H&M. 9. Strömpbyksor. 10. Nattisar. 11. Skor från H&M(srl 19-20) 12. Astrid Lindgrens DVD filmer! 13. Den stora prinsess-boken. 14. Fårskinn från IKEA. 15. Barnas sång bok. 16. Hoppgunga. 17. Lära gå stol.

Alla kläder vill hon ha från storlek 72 å upp eftersom att hon (vi) har sånn HIMLA TUR att Julia ärver så massa kläder efter Rikke och Johannes! Å det som hon inte ärver har hon fått i present på BB. Som att hon fick en vinterdräkt av gudmor Emelie! Den används flitigt och om vi inte hadde fått den, hadde vi varit tvungna att kjöpa en själva! Men vi har sånn himla tur som sagt så Julia har nog alla kläder fram till 72 (och lite efter det också faktiskt). Fantastiskt att man har sådana underbara vänner och släkt va? Fy skäms på oss som är så himla dårliga att hälsa på!

Jusst nu sitter jag fortfarande vaken och väntar på att det skal bli en ny dag så att jag kan få träffa Hawkar... Jag saknar han... Orättvist med andra ord, men så är det...

Men det var inte det jag skulle blogga om. Jag sitter och smygkollar på gaaaamla klasskompisars bilder på facebook, å vem kunde väll tänka sig att vi, dom små knoddarna skulle väksa upp och ifrån varandra? Med så olika liv tillslut... Alla visste vi ju att vi skulle bli vuksna, men så fort? Eller gick det värkligen så fort? Det tog ju många år, men vart tog alla åren vägen? Helt plötsligt sitter vi här, allihoppa vuksna som vi är. Några har barn, andra skal få, vissa jobbar å andra bara slöar sig å tar dagen som den kommer. Tänka sig att vi skulle bli så olika i alla fall! Samma grundskola, samma mellanstadie å samma högstadie! Vissa samma gymnasium, men om jag ser er i dag så ler man, hejjar lite och kollar på varandra på facebook i smyg, är det så det skal vara? Dom vännerna som man hadde när man var liten, skal det vara lite "pinsamt" att träffa dom nu? Varför tycker man ens att det är pinsamt? Varför stannar man inte upp och pratar om hur det går med livet jusst nu, i ställer för att smygkolla på dom senaste uppdateringarna på facebook? Varför är det så?

Jag har lite mera saker på hjärtat eftersom att jag inte kan sova!

Gud va jag hatar otaksamma människor! Asså värkligen hatar med stort H! Det är det fulaste som finns tycker jag! Jag tycker att man ska vara glad för det man får, för det ÄR tanken som räknas, alltid! Så är det bara! Julia ska också lära sig det! För om tex jag inte har pengar å köpa en present till Michelle när hon fyller som är så väldans dyr men att hon får något litet som jag har pengar till så är det facktiskt så att jag har själv gått ut för att kjöpa det jusst för hennes skuld, å då tycker jag att man skal vara tacksam!
Men nu ska inte ni tro att Michelle är otackam för saker, för det är hon värkligen inte, tvärt emot! I dag när vi var ute å gick haloween så frågade jag henne "Tackade du mannen för godiset nu?" Så kom hon på att hon inte hadde gjort det, hon vänder å går tillbaka mot dörren å mannen stänger dörren, hon stannar upp... Tänker... Kollar på dörren å går helt fram till den, plingar på å han öppnar en gång till å Michelle säger "Jag skulle bara säga tack, för jag glömde det! Så... Tack tack!" Sa hon innan hon vände å gick igänn!
Men det är så barn skal vara! Man ska säga tack, tack för maten, tack för presenterna osv. Samma som att jag tycker att barn ska fråga, får man ta en godis? Får man ta lite chips? Men så finns det saker som barn inte ska behöva fråga också, text "Kan jag få mat?" Utan där ska det mera vara "När är maten klar?"

Så tycker i alla fall jag, vad tycker du? Är dagens barn för otacksamma över det dom får? Och varför har det eventuellt blivit så?