Är du lika rädd som jag?

Visst låter det himla gulligt när man läser alla underbara bloggar om unga föräldrar som klarar sig galant? Eller föräldrar över huvud taget! Undrar om dom någonsinn har haft den tiden som jag har jusst precis nu. Är/har dom varit lika rädda som jag? Jusst i dag är jag ganska orolig för allt, tänk om allt inte går som planerat? Tänk om Hawkar backar ur senare? Tänk om det händer något under fötseln? Tänk om det blir dött fött? Tänk om barnet föds med missbildningar? Eller värst av av allt, tänk om jag blir en dålig mamma?
Jag har tänkt mera och mera på det hära dom senaste dagarna, det kommer liksom krypandes ibland när jag känner mig alldeles ensam. När Hawkar inte är hemma så känns det värst, när han är här så tänker jag inte så mycket på det, men när man är alldeles ensam och det enda man har är tven som surrar och datan som står där. Tänk om något fruktansvärt händer? Något som jag också tänker på mera och mera det är det med rasism, vårat barn blir ju 50/50 kommer hon bli mobbad? Eller min familj i helhet är en familj som är ganska så trångsynt, några av dom tror att dom inte tycker om Hawkar, fast dom aldrig enns har träffat han eftersom att dom inte vill. Kommer det bli så med mitt barn också?
Det dära med att bli en dålig mamma tänker väll dom flästa gravida kvinnor på, eller? Jag tror i alla fall att jag tänker på det lite mera änn dom flästa, för jag har inte en aning om hur en bra mamma ska vara, jag minns inte hur min mamma var och jag är ricktigt rädd för att jag kommer bli en dålig mamma pga det. Jag tror nog att jag kommer bli en bra mamma, men vad om jag inte blir det? Alla tänker säkert att dom blir bra föräldrar, men alla är ju inte bra föräldrar ellehur? I går frågade jag Hawkar rakt ut "Är du lika rädd som jag?" och han svarade "Jag är sjukt rädd, jag har nog aldrig varit så rädd någonsinn! Jag tänker på absolut allt! Tänk om jag inte blir en bra pappa? Tänk om något händer med henne? Men jag väljer att inte tänka på det, för det är klart att vi ska klara det! Vi kommer bli världens bästa föräldrar till jusst vårat barn och jag vet i alla fall att jag kommer göra allt för henne, och lite till!"
Då blev jag glad igän, det är facktiskt inte bara jag som är rädd, utan han är det han också och säkert dom flästa andra som väntar barn, i alla fall det första!

I natt drömde jag något fruktansvärt däremot. Jag födde, alldeles för tidigt och hon var så liten men allt gick bra och vi kunde åka hem med en gång. Vi åkte av någon konstig annledning hem till min lotsas farmor (bäste) och jag var där och helt plötsligt var Hawkar borta och jag och lillan var ensama med släkten. Helt plötsligt satt jag i alla fall på badrummet å grät med lillan i famnen i en sånn bärskal som dom använder i afrika ni vet? Sånn som man kan ha både på ryggen och på bröstet. När jag kollar ner på henne så andas hon inte, jag sprang ut i vardagsrummet till bäste och sa "bäste, varför andas hon inte?" och hon svarade "det är för att hon är född för tidigt och då kan det vara så i bland" jag kollar ner på henne igän och ska precis ge henne munn mot munn metoden fast nu andas hon. Sedan går jag ut och där står Hawkar med bilen och jag vaknar av att Hawkar skakar mig och frågar "varför gråter du?" och jag kunde inte ens sluta. Hawkar kramar mig där jag sitter och gråter och han shuchar och styker mig över kindet, helt tills jag sovnar igän och drömmer om varmare länder och långa sandstränder!
Konstigt, ellehur? Att jag först drömmer om hur mitt barn dör, för att så leva igän å så helt plötsligt drömmer jag om varma länder med sol och värme. Det är nog inte så konstigt att man är rädd och orolig när man har sånna drömmar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0