Fasiken också!
Vi tjafsar och bråkar, å pratar aldrig om det efteråt! Alla säger att det tar på att få barn och att det går ut över förhållandet, men detta är ABSOLUT INTE Julias fel på något sätt! Hon är så snäll! Hon bara äter, bajsar och sover, det hära är vårat fel för att vi inte kan ta tag i problemerna när dom kommer så ligger dom å bublar å blir något jätte stort till slut... Varför lär vi oss aldrig? Varför lär han sig aldrig?
Det ända som jag kunde se fram emot å det som fick mig att se allt possetift var att Emelie å Linda skulle komma den 14 September, men saker blir som sagt aldrig som man har planerat å allt blev strul som leder till att Linda inte kan komma (hoppats att det ordnar sig gumms!=)) å att Emelie mäst sansynligen inte stannar så länge som vi hadde hoppats på!
Jag vill ha tillbaka mitt gamla liv med Julia i det! Jag vill också bo inne i stan, jag vill också kunna köpa saker som jag vill ha, jag vill kunna vara den mamman som jag vill vara, men jusst nu känner jag att jag är inte det som Julia behöver allts! Jag känner mig så himla dårlig! Å alla runt sutrar å grinar över små saker å ingen frågar "Hege hur är det med dig?" eller ja, alla frågar men dom har redan förväntat sig ett svar å jag svarar det alla vill höra, "Jora, själv då?"
Jag har värkligen aldrig öppnatt mig såhära i bloggen förut, men när jag "inte kan prata med någon" så måste jag skriva av mig! Jag vet att jag kan prata med dig Emelie, så du behöver inte skriva det som en kommentar=P Men det är liksom inte samma sak på msn som på ricktigt! Shit va jag saknar dig! Jag skulle önska att vi kunde vara som förut så att du kunde vara med om allt! Julia log feta smailet i går, å jag var helt ensam! Första gången Julia log å jag hadde ingen å dela det med... Orättvist...
Min mamma!
Min lotsaspappa saknar jag häller inte mindre! Han skulle vara så stolt över Julia, jag vet det! Han skulle stolt säga "Det här är mitt barnbarn!" å få se hans ansikte när Julia skulle säga "bäffefar!" Jag vill också! Det är så himla orättvist ibland! Bajs också!
Hmmf...
Promenix!
Bah! Jag har sagt flera gånger att jag ska ut och promenera, jag vet! Men det hände inte förens i går! I går tog jag och Julia våra första ricktiga promenad med vagnen och hon älskade det, inte för att hon var så mycket vaken, men hon sov i flera timmar utan att vakna för att ens äta! Så jag anntar att hon njöt var enda sekund av frisk luft och allt det andra som finns ute!
Jag la henne i vagnen vid kl 20.00 å jag tänke att vi skulle gå till affären och köpa choklad, eftersom att mamma var suuuugeeeen! Vi hadde traskat i 30 minuter när jag kollade på klockan och vi hadde ungefär gått halva vägen (det är en bit att gå med andra ord!) och jag kom på att "SHIT! Det är ju Tisdag i dag, unga mammor börjar kl 21.00 på FEM!" Så det var bara och vända igän och ingen choklad. Kanske var lika bra eftersom att då fick jag träna utan att äta upp kalorierna igänn!
Men när jag nästan var hemma så kom Hawkar å hans kopis Akar körandes och dom hadde redan varit i affären så det gjorde inget, ingen choklad, men i alla fall. När vi var hemma igänn kl 20.55 facktiskt så kom jag innrusande i vardagsrummet, as rädd för att missa ett minut! Där sitter Hawkar å Akar å spelar ps3 så tji fick jag! "Hawkar, kan jag få kolla på tv kl 21?" å han svara "Ja visst, va ska du kolla på?" Jag "Unga mammor" han "Aha, jag trodde det var Prison berak i dag..."
Haha så han sa bara ja för att han ville se prison break, men vi har redan sett hela serien på nätet så vi har fuskat! Jag vet hur det hela slutar men det tänker jag inte berätta! Vill du ha nät sidan så säg till.
Och medans jag kollade på unga mammor Danmark så stod Julia ute i vagnen och sov så skönt så! Sen vaknade hon vid 22.00 och då var hon hungrig och åt, å sedan sov hon för natten å vaknade var 3 timma som hon brukar göra, goa Julia!<3
31 Juli 1998.
Men jag fick i alla fall 8 år och 10 månader med er, dom mäst underbara 8 år och 10 månader man kan ha.
Förästen så kanske ni undrar varför innlägget kommer i dag och inte i går? Det har sin änkla förklarning att jag pallade inte skriva om det i går, pallade inte prata om det å att det rägnade ute gjorde inte saken bättre. I dag har jag inte kollat tidningen för jag är rädd för att jag ska mötas av något som säger att en annan familj har gått igenom "samma" sak. Svårare änn så är det alltså inte.
Va gulligt!
Annars så håller jag med henne också, för hon skriver i sin kommentar att hon inte tycker om dom bloggarna där människor lotsas som om livet är perfeckt. Jag tycker värkligen inte om det häller!
Ibland så kan jag så klart tycka och känna att jusst nu är allt perfeckt, men det är långt ifrån alltid! Jag och Hawkar bråkar ibland, nu på senaste tiden så har det blivit mycke mera änn vanligt dock. Jag tror att vi båda är lite oroliga för vad vi har att vänta oss. Han är orolig för det att bli en pappa och om han blir en bra pappa, jag är orolig för det att bli en mamma och tänker på om jag värkligen kommer bli en bra mamma!
Dock drar alla slutsatser till att det är klart som fan vi kommer fixa det hära! Vi har skapat detta barn, så svårt var det ju inte, eller ja inte för Hawkars del i alla fall! Men nu när vi har gjort det så kommer vi göra allt vi kan för att skruttans liv blir helt fantastiskt och alldeles underbart!
Lindas idè!
Så kom nu med ideer så att jag kan göra min lista=D
Morgondagen!
Jag har varit ganska nere i ett par dagar nu, allt pga begravningen som jag inte ens klarade av att gå på! Jag bråkar med Hawkar hela tiden trotts att han bara vill det bästa! Som i dag så skulle han göra tacos, å så står jag och diskar sen håller han på med mobilen sammtidigt som han steker köttet och jag snäser "Fatta va äckligt! Asså fatta alla ställen som mobilen har varit på!" å sa att jag kommer inte äta och allt! Han blir så klart ledsen och fattar inte helt vad han har gjort fel, för det var ju inte värsta grejjen att han knappar lite medans att han väntar på att det ska bli fräs i det! Han förstår nog inte helt vad det är med mig nu för tiden, och det gör inte jag häller! Känner mig så långt nere efter mötena, begravning och döttsfall! Jusst nu vill jag bara att lillan ska komma så att jag får annat att tänka på! Jag saknar henne fast jag inte ens har träffat henne, jag är fan sjuk i huvet!
Med små undantag!
(*står för; Med små, små undantag!)
Vad sa hon exakt?
Det innlägget där innan som heter "Lär mig säga nej!", vad sa hon exakt fick jag en fråga om. Helt ärligt så minns jag inte! Jag blev helt paff och jag trodde jag skulle svimma! Men hon sa ungefär, eller ja jag tror facktiskt att det hära är ganska så jätte exakt,
"Eftersom att du har haft den uppväxten som du har haft utan en mamma så är vi lite oroliga för att du inte ska veta vad ditt barn behöver eftersom att du har inte haft det med din mamma."
Nu började jag gråta och jag kunde inte fatta att hon satt och sa så! Så sa jag, kaxig som man är "Jasså? Så du minns alltså hur din mamma behandlade dig när du var bebis?" Och hon svarade så klart nej, å då sa jag "Ne jusst det, så hur kan du då säga att bara för att jag inte har/har haft min mamma så kommer jag bli en dårlig mamma? Du minns ju inte häller hur din mamma behandlade dig, ser du dig som en dårlig mamma för dina barn då?!" Så sa hon "Men det är något som man minns, men inte minns i alla fall! Man har det där, men man kommer inte ihåg det!" och jag svarade "Ja men jag hadde min mamma där när jag var bebis, hon dog när jag var 8, nästan 9!"
Å kärringen fortsätter att diskriminera mig rakt upp i ansiktet, jag blev helt chokad och nu när jag tänker på det så blir jag ledsen en gång till...
Som Emelie sa, min mamma dog när jag var 8 år, med andra ord vet jag hur det är att inte ha sin mamma där när man behöver henne! Det ser inte jag som en nack del utan mera som en "fördel" eftersom att jag vet att om man inte ger sina barn den kärleken som ett barn behöver så VET jag hur barnet känner sig! Min mamma har alltid älskat mig när hon var där, men hon kan inte rå för att hon var med i en MC olycka och dog, och jag kan inte häller rå för det!
Jag menar, har man inte fått lida nog genom att mista sin mamma?
Det känns som att hon skärde upp såret och strödde salt där i och jag känner mig värkligen helt paff över att man ens kan säga något sånnt... Jag vet att jag kommer bli en bra mamma! Jag är 100% säker på det! Eller inte ens 100 utan så säker som man kan bli! Jag skulle hällre, jag vet inte, vad kan man göra? I alla fall, vad du änn kan komma på! Jag skulle hällre göra det änn att vara en dårlig mamma och att den kärringen inte fattar det är fan inte mitt problem!
Skulle önska att hon bara visste hur det känns att förlora sin mamma och sedan få det innsmörjat 11 år senare som en plast pose över huvet, det känns som att jag kommer kvävas och jag tappar andan och syran tar slut! Hon dödade värkligen en stor del av mig och det gör värkligen jätte ont att någon kan sitta och säga så!
Jag kommer skriva ett personligt brev till henne, där jag förklarar hur jag känner. Jag kommer också skriva ett brev till NAV i norge och berätta om denna saken och att jag känner mig kränkad, jag vill inte att någon annan ska behöva känna som mig och jag tänker inte bara sitta och acceptera detta! Då kommer jag beskylla mig själv om samma sak skulle hända med en annan ung kvinna, eller en annan människa i hel het.
Lär mig att säga nej!
Det innan.
Bara ett par timmar kvar...
Det fick jag höra när jag svarade i telefonen i dag när min syster ringde, bara ett par timmar kvar... Hon pratar om min faster fattar jag fort. Det gick så himla snabt efter att dom slutade med medesinerna tydligen och nu (eller ja, vid 20.00 i dag) så har hon bara ett par timmar kvar att leva. Hon har slutat prata och man får ingen kontakt med henne längere, hon bara ligger där som en annan grönsak.
Hon har det nog bättre "10 ft under" ändå, men i alla fall.. Hon är ju bara någon stans i 50 åren, hon han inte ens tappa håret av cell gidter ju! Det är inte rättvist och nu kan jag inte sova! Eller jag vill inte sova! Jag vill inte vakna i morgon och ha ett medelande på min telefon där det står att hon nu har lämnat oss. Kan du inte stanna tiden ett litet tag och låta mig för en gångs skuld leva i nuet?
Vi ska ju köpa barnsäng på månda och på Onsdag ska vi köpa vagnen, det kan jag inte om allt det hära ska hända nu! Nu låter jag självisk men det är inte så jag menar! För det är klart att jag kan göra det om jag vill, men jag vet inte hur jag kommer reagera, ingen som har stått mig nära har dött sedan 98 då mamma och Hans dog, jag trodde att jag skulle få vänta lite längere med tanke på att du tod två i en smäll där! Livet är inte rättvist...
Det onda i det goda...
Nu var det facktiskt inte det som hadde med "Det onda i det goda" att göra, utan det kommer nu...
Efter att Linn har pratat klart om detta så säger hon bara "Det har förästen spridits..." Jag hadde ingen aning om vad hon pratade om och min hjärna går på högvarv hela tiden nu för tiden utan att helt fungera som den ska i alla fall... "Vad har spridits?" frågar jag och hon blir as förbannad! "JA VA TROR DU?!" och jag fick på så sätt veta båda hur trög jag är och att det va helt självklart att det är våran fasters canser hon pratar om... Hon fattade dock ganska snappt att hur tusan ska jag kunna fatta att det är det hon pratar om.
Min faster började med att ha canser i lungorna efter att hon har rökt i si så dära 40 år, den canseren spred sig snabt till ryggraden och den bet inte allts på cellgifterna som läkarna pumpade i henne så nu har det spridit sig ännu mera och canseren sitter nu också i nacken... Läkarna säger "Det finns inget mera vi kan göra nu" och nu är den enda medesinen hon får något mot smärtorna. Hon flyttades i dag till ett center som dom har här i stan för canser pasienter som lever "den sissta tiden" och nu ska hon inte hem mera, nu får hon bo där fram till den dagen hon ...... .
Min farbror (hennes man) fick 4 slag på 3 dagar för ungefär 3 år sedan så han är inte helt i sitt rätta jag heller, hon tog hand om honnom och nu vet jag inte, ne jag har ingen aning om vad som händer med han. Han kommer nog ..... han med ganska snabt efter hon är borta.
Mitt i allt detta sitter jag och Hawkar där och har den lyckligaste tiden i vårat liv, vi väntar vårat första barn. Det är så mycket hämskt som har hänt under denna graviditet, ni anar inte! Min faster fick canser, jag hadde ingen aning om att det skulle gå så fort, tänk att snart lämnar hon oss... Hawkars mamma fick någon lever och njuresjukdom som hon var tvungen att opperera där det var en ganka så stor changs för att hon inte skulle överleva, vi va så oroliga att ni anar inte!
Å massa andra saker som jag inte berättar här i bloggen, det kan jag berätta den dagen allt har blivit bra med den saken, för det kommer det att bli! Det måste bli det!
Hawkars mamma mår bra nu, allt gick bra och hon lever livet! Allt var ricktigt bra i dag eftersom att jag fick veta massa saker när jag va på möte och allt var helt underbart och jag gick och log, något som har varit ett tag sedan sisst! Å så får man det kastat rakt i nyllet! Min faster kommer dø, och det finns inget jag kan göra åt det...
Bæstemor!<3
Min mamma och pappa skilde sig när jag var ugefär 9 månader och min mammas (då) bästa kompis Hans kom inn i vårat liv och var tillsammans med oss hela tiden! När jag var 1 år så var han och min mamma tillsammans. Denna man var en underbar människa, och underbara människor kommer ofta i ett paket med antingen en underbar familj eller en inte fullt så underbar familj, men vi hadde tur! Han kom i ett packet med en av dom underbaraste familjer jag vet om! Hans mamma tog mig och min storasyster under sina vingar med en gång och aldrig någonsinn har jag kännt att hon har gjort någon skilnad mellan mig, Linn, Ida och Kent! (Ida och Kent är för övrigt mina yngere syskon, Hans och mammas barn).
Summan av kardemumman så var det så att jag och Linn hadde redan en farmor och en mormor och i Norge så är det många som använder bæstemor och bæstefar till sina mor och far föräldrar. Så när min lillasyster Ida kom efter ett par år så började alla fundera över vad Ida skulle kalla Kari (bæste) för något eftersom att jag och Linn redan hadde en farmor och alla ville att det skulle bli så lite virrigt som möjligt. Då kom dom på Idèn att kalla Kari för bæstemor i stället för farmor! Hon tyckte så klart att det var helt ok och på så sätt började vi med kalla henne för bæstemor, fast vi sæger bara bæste=P
Men i alla fall! Ni har ingen aning om hur mycket hon betyder för mig och alltid ha gjort! Det kan gå två månader mellan dom gångerna vi pratar men så ringer vi varandra helt pløtsligt en dag och då låter det gärna så hära när hon svarar om jag ringer,
- Kari.
- Hallo bæste, det är Hege (jag pratar dock så klart på Norska=P)
- Nemen är det Hegemor som ringer! Pratar du lite Svenska nu? Jag blir ju alldeles virrig av alla dessa språk!
säger hon sammtidigt som hon skrattar som bara hon kan! Jag pratar aldrig Svenska med henne, jag bröt ju förut och det är så det har börjat! Hon tycker att det är ett sjukt roligt skämt och hon skojjar som bara hon kan!<3
Hon är alldeles underbar! Jag hatar när folk ska behandla mig som att jag fortfarande är 8, och tyvärr händer det ganska ofta eftersom att dom flästa kommer bara ihåg mig som en 8 åring, (det var då min mamma och Hans dog och på så sätt tappade vi kontakten med alla mammas vänner å så i Norge eftersom att vi flyttade till pappa i Sverige) men när bæste säger "Nemen, e de a Hege mor som ringe ja! Så korseli!" med en sånn röst som man pratar med en 8 åring så kan jag bara le! Hon är alldeles underbar och den relasjonen vi har vill jag aldrig förlora!
Hawkar tycker om henne sjukt mycket också, han säger "Hon påminner mig om Nana (hans farmor)!" eftersom att hon är helt kramig och dann! Första gången Hawkar träffade henne så hälsade hon med handen, när vi skulle hem efter fikat (ungefär en timma senare) så kramade hon honnom som att hon kännt honnom för alltid! Hon är alldeles underbar och man kan bara älska denna underbara människa! Tack Gud för att du gav mig changsen att få träffa henne och vara hennes "barnbarn"!
Så vill jag bara säga att jag älskar min egna ricktiga farmor minnst lika mycket! Men detta är bæstes innlägg och det ska handla om henne! Den underbara människan!<3
Skäms ni inte era jävlar?
Men till själva grejjen. Jag blir så himla arg, förbannad, ledsen och besviken helt änkelt när jag vaknar och kollar på nyheterna. En äldre kvinna i 80 åren har blivit puffad omkull i sin rullstol ned i ett dike av någon som åker förbi på mopeder, efteråt har dom tagit hennes väska med enbart 500,- i. Skäms dom inte? Att man ens kan sjunka så lågt att man rånar en gammal tant som är så gammal att hon inte ens kan gå själv! Jag känner att jag blir arg och ledsen över detta! Hur fattig jag änn skulle bli så skulle jag ALDRIG NÅGONSINN råna en gammal tant! Jag säger inte att jag aldrig skulle råna någon för man vet inte villken situasjon man kommer havna i, jag tror dock inte att jag ens skulle kunna råna någon=P Men om jag skulle komma på och råna någon så skulle jag i alla fall råna någon som kan gå och inte sitter i rulstol! Tänk att dom puttade ner henne i diket för 500,- det är ju pinsamt! Vart fan e värden på väg?
Vet dom inte att äldre människor facktiskt kan dö om dom bryter lårbenet? Och om dom inte dör så är det en stor anndel som blir handikappade enda fram tills dagen dom dör. Dom som har bygt upp vårat sammfund, dom som har kämpat för våra rättigheter och dom som har skyddat landet från krigen och byggt upp det när krigen var slut, dom ger dom sig på! Att dom ens kan komma på en sådan sak fattar jag inte! SKÄMS DOM INTE!!!!?
