Julia och jag!

Det innlägget där innan som heter "Lär mig säga nej!", vad sa hon exakt fick jag en fråga om. Helt ärligt så minns jag inte! Jag blev helt paff och jag trodde jag skulle svimma! Men hon sa ungefär, eller ja jag tror facktiskt att det hära är ganska så jätte exakt,

"Eftersom att du har haft den uppväxten som du har haft utan en mamma så är vi lite oroliga för att du inte ska veta vad ditt barn behöver eftersom att du har inte haft det med din mamma."
Nu började jag gråta och jag kunde inte fatta att hon satt och sa så! Så sa jag, kaxig som man är "Jasså? Så du minns alltså hur din mamma behandlade dig när du var bebis?" Och hon svarade så klart nej, å då sa jag "Ne jusst det, så hur kan du då säga att bara för att jag inte har/har haft min mamma så kommer jag bli en dårlig mamma? Du minns ju inte häller hur din mamma behandlade dig, ser du dig som en dårlig mamma för dina barn då?!" Så sa hon "Men det är något som man minns, men inte minns i alla fall! Man har det där, men man kommer inte ihåg det!" och jag svarade "Ja men jag hadde min mamma där när jag var bebis, hon dog när jag var 8, nästan 9!"
Å kärringen fortsätter att diskriminera mig rakt upp i ansiktet, jag blev helt chokad och nu när jag tänker på det så blir jag ledsen en gång till...
Som Emelie sa, min mamma dog när jag var 8 år, med andra ord vet jag hur det är att inte ha sin mamma där när man behöver henne! Det ser inte jag som en nack del utan mera som en "fördel" eftersom att jag vet att om man inte ger sina barn den kärleken som ett barn behöver så VET jag hur barnet känner sig! Min mamma har alltid älskat mig när hon var där, men hon kan inte rå för att hon var med i en MC olycka och dog, och jag kan inte häller rå för det!
Jag menar, har man inte fått lida nog genom att mista sin mamma?

Det känns som att hon skärde upp såret och strödde salt där i och jag känner mig värkligen helt paff över att man ens kan säga något sånnt... Jag vet att jag kommer bli en bra mamma! Jag är 100% säker på det! Eller inte ens 100 utan så säker som man kan bli! Jag skulle hällre, jag vet inte, vad kan man göra? I alla fall, vad du änn kan komma på! Jag skulle hällre göra det änn att vara en dårlig mamma och att den kärringen inte fattar det är fan inte mitt problem!
Skulle önska att hon bara visste hur det känns att förlora sin mamma och sedan få det innsmörjat 11 år senare som en plast pose över huvet, det känns som att jag kommer kvävas och jag tappar andan och syran tar slut! Hon dödade värkligen en stor del av mig och det gör värkligen jätte ont att någon kan sitta och säga så!

Jag kommer skriva ett personligt brev till henne, där jag förklarar hur jag känner. Jag kommer också skriva ett brev till NAV i norge och berätta om denna saken och att jag känner mig kränkad, jag vill inte att någon annan ska behöva känna som mig och jag tänker inte bara sitta och acceptera detta! Då kommer jag beskylla mig själv om samma sak skulle hända med en annan ung kvinna, eller en annan människa i hel het.