Julia och jag!

Jusst ja, glömde en sak! Men detta förtjänar ett eget innlägg! Julia kan nu stå i 5 sekunder utan att tappa balansen eller sätta sig ner, tror ni att jag är stolt? SOM TUPPEN som dom säger i Zatsiki! Hon börjar bli så stor, och hon har så mycket hår. När hon badar så lägger sig hennes hår på ryggen, så himla go är hon. Jag måste nog vara värdens lyckligaste mamma som får vara jusst det, mamma åt värdens bästa unge! Gud vad jag älskar henne!

Jag har bestämt mig att göra en "minnes låda" till Julia också, varför? Jo för att jag önskar att min mamma gjorde en sånn till mig. Där hon kunde skriva små brev och liknande för utifall det (banka banka BANKA i bordet!!!) skulle hända mig något så ska Julia aldrig någonsinn tvivla, aldrig ska hon tänka att jag inte älskade henne. Det är viktigt, mycket viktigt!

Jag förstår så klart att min mamma älskade mig nu, lika mycket som jag älskar Julia. Men när man är 9 år och så försvinner mamma för alltid helt plötsligt, du vet att hon är i himelen och ibland undrar man "varför kan hon inte bara hälsa på? Älskar inte hon mig längere?" då ska Julia ha sina brev som jag har skrivit, jusst för henne där jag flitigt berättar villken tur jag har som har fått vara hennes mamma! Och om något aldrig händer mig (som det så klart absolut inte ska göra!!) så får hon den när hon är gammal nog att förstå, kanske till och med vuksen eller i den tiden som hon eventuellt skulle ha det svårt i ungdomen.



Visst är hon det vackraste ni har sett?