Julia och jag!

Ni kanske trodde det? Att jag hadde gått vilse i skogen och virrat bort mig riktigt ordäntligt därpå Torsdagen, men nej, det har jag alltså inte. Jag finns fortfarande kvar men har mått litte plutt och dårligt dom senaste dagarna så jag har helt änkelt inte orkat skriva. Vi gick förästen som sagt, efter halvavägen hadde jag redan träningsvärk. Jag gick så klart sist av alla, min lärare som har dårliga knän hadde helt plötsligt blivit sjuk av någon anledning, undrar om det var utflykts sjuk eller om hon facktiskt var sjuk. Den andra läraren påstod så klart att hon var sjuk på riktigt, om det var så eller inte det är inget jag vet i alla fall.
 
Jag lät så klart som ett ånglok där vi gick i uppförsbackarna, jag gick dock förbi min lillasyster villket kändes bra! Ruskigt bra om jag får säga så! Hon har knäproblem och oppererades i våras å det har inte helt läkt ännu, men va fan, jag gick i alla fall förbi och det är det som är huvudsaken.

När vi kom fram sa den mäst sportiga läraren att dom som ville kunde följa med henne och gåca 30 minuter till, till min stora förvårning var det typ jag och 10 till som stannade kvar bara, av kanske 150elever. Jag sa "Jag är inte lat, jag har astma!" Ibland är det så skönt och ha något att "skylla på"! Även om det faktiskt är så att jag har astma och lätt får anfall när jag överanstränger denna runda, goa kropp så skulle jag säkert klara av den sissta halvtimmen också även om vi facktiskt hadde gått 2 timmar! Det är så klart att det inte tog 1 timma bara som vi hadde blivit lovade! =P Dock är jag glad att jag var med, roligt att se hur mycket man utväcklas från 16-17 år till 21. Ni anar inte, ni ANAR INTE! Känner mig som en hönsmamma hela tiden och passar på alla.