Julia och jag!

Det är ganska så illa när man har så mycket hormoner i kroppen att man märker själv att man borde ta en paus från dom! Hawkar hinner inte ens gå utanför dörren nu mera innan jag saknar han och vill att han ska komma hem och ja, ibland gråter jag till och med. Det är ju lite pinsamt kan man tycka! Eller jag tycker i alla fall det! Precis som att jag inte kan klara mig utan han i 10 minuter eller 1 timma eller vad det skulle vara! Han får ju passa på nu för om 5 dagar (mer eller mindre) så kan han ju bara glömma det!
Vi har sånn "tur" att Hawkar inte har någon jobb jusst nu, villket betyder att han kan vara hemma med oss mycket, om inte hela tiden så att jag får hjälp och sånna saker. Vi har dock inte pratat om det ens nu när jag tänker på det, undrar om han fattar själv att han måste vara hemma nästan hela tiden när hon har kommit, det lär han väll fatta, eller? Så trög är han ju inte!
Men hans kompis, när han fick barn så var han ALDRIG hemma nästan! Inte hadde han någon jobb heller men han va aldrig hemma med sin stackars fru! Helt uppsprucken i underlivet och en bebis som man inte riktigt känner änn å hon var helt ensam! Stackars henne! När jag säger helt ensam så menar jag helt ensam! Hon är diräckt innport från Iraq så hon känner ju ingen i Norge nästan, utom oss typ å jag hadde ju skola att gå då så jag kunde ju inte häller vara med henne. Va elak han var nu när jag tänker på det! Ne detta måste jag prata med Hawkar om så att det inte blir några miss förstånd här i gården! Han ska vara hemma, pungt slut!