Julia och jag!

Jag började precis undra över en sak, ok jag ska vara ärlig och säga att jag har facktiskt kollat på en dokumentar och det är därför jag undrar. Sen kan det vara för att jag är gravid och aldrig någonsinn kommer låta något sånnt hända mitt barn. Jag har typ haft alla förutsättningar i hela värden att bli mobbad, asså värkligen! J
ag har alltid varit knubbig, jag har haft dyselexi hela mitt liv, jag läser dårligt hökt, jag hadde ingen mamma, min pappa hämtade mig i en impala på skolan, jag hadde massa syskon osv osv... Jag menar alla dessa saker kan man ju omvandla för att mobba någon om man tänker på saker som barn mobbar för, så varför blev jag aldrig mobbad?

Det är kanske en konstig och onödig sak att undra över och jag borde väll vara skit glad för att jag inte blev mobbad i stället, det är jag också så klart! Fast jag har inte varit den personen som har tagit någon skit! Jag vet att folk har sakt elaka saker om mig bak min rygg och när jag inte hör, men det är folk som inte känner mig. Sedan minns jag en gång på bussen så var det en tjej som var ca 1 år äldre änn mig som gick i min skola som stod ganska nära mig på bussen. Hon blåste upp sina kinder när hon trodde att jag inte kollade, alltså bak min rygg till sin kompis medans hon pekade på mig! Jag minns värkligen detta jätte bra för det är nog den enda gången någon har gjort något mot mig som jag har sett som man kan klassa som mobbing.

Jag visste radan att hon inte tyckte om mig, men det gjorde inget för jag tyckte häller inte om henne. Jag minns till och med vad hon heter... Sedan minns jag en gång när jag och Elin A var på stan vid bowlingen, som så många andra gånger! Nu hadde vi kanske hunnit blivit 15 år gamla som med andra ord vill säga att denna tjej nu var 16 år. Hon och hennes pojkvänn bråkade högljudda utanför bowlinghallen och helt plötsligt klappar han till henne. Jag stod kanske 2 meter ifrån dom och jag skriker åt honnom "Din jävla idiot! Så behandlar man väll inte sin flickvänn?" hon blev helt chokad, han med för den delen och han bad mig om att inte lägga mig i. Nu hadde hon gått därifrån och hon grät, jag såg att hon grät.

Det är lite konstigt ijäntligen, asså att jag skyddade henne så! Jag skulle ju kunna använda det emot henne hur mycket som hälst! Men jag är inte så och har häller aldrig varit så. Jag ser liksom inte någon nytta i att få andra att känna sig små för att jag ska vara "cool". Jag tycker inte att man blir coolare av att mobba någon, värkligen inte! Jag vet också att det var många som gick i Elins klass som snackade om mig bak min rygg, Elin var min bästa kompis så det var så klart att hon kom springandes så fort det var något! Men Elin är blyg, Elin skulle aldrig säga ifrån om sånna saker. I alla fall inte då. Hon var liksom inte helt som jag, eller Emelie N för den delen! Vi skulle säga ifrån! Kanske det var därför jag aldrig blev mobbad? Jag valde en bästa kompis som skulle säga ifrån och jag skulle själv säga ifrån!

Jag har liksom aldrig låtit någon trampa på mig, inte nu häller! Om någon säger något om hur jag ser ut nu (jag går i en skola med 16åringar) så har jag en spydig kommentar på lur, alltid!
"Tjockis!" "Oj, säger han som är så ful att han mamma grät efter förlossningen och inte av lycka kan jag ju säga!"
"Fetto" "Jag e fet och kan banta, men inte ens den bästa plastik kirurgen i los angeles kan göra något åt ditt nylle gumman!"

Fast det värsta jag vet är när någon viskar när man går förbi och man vet att dom viskar om en! Sånna folk konfronterar jag gärna, då får man i alla fall alltid det samma svaret "Vi pratade inte om dig!" och det bevisar ju bara villka kyklingar dom är som inte ens vågar säga det till mig i stället för att säga det bak min rygg!
Vi har förästen en liten ful fan i min skola, han tror att han är snyggare och bättre änn alla andra, denna lilla pojke är Kurd. Han tror så klart att han kan säga vad han vill om mig, bakom min rygg och utan att jag fattar eftersom att han pratar Kurdiskt, han har fel! En av mina närmaste vänner i sverige är Kurd, min sambo är kurd och den mästa delen av min umjänges kräts är kurdere, tro mig jag fattar mera änn dom tror!

En gång när jag gick förbi han och hans kompisar i kafeterian så hörde jag "kallo" (som betyder tjockis)precis när jag gick förbi, kafiterian var ungefär tom så jag fattade att det antingen var mig, eller Beathe dom pratade om och jag vänder mig "Ursäkta?" och kollar på denna fula faan! Han är en som inte borde öppna munnen om andra! Han är ca 1.60 hög, 19 år, finnig och bara allmänt ful! Nu hör jag hur hans kompis (som är Hawkars kompis  och som därför har varit hemma hos oss ett anntal gånger, pluss att vi har träffat honnom på fäster) säger, på kurdisk "Hon fattar vad du säger, hon är gift med en Kurd!" och jag säger "nee vi är inte gifta, fast vi har varit tillsammans ett bra tag!" Hela bordet med bara svartskallar kollar på mig (utom han jag känner) och dom gapar, jag hadde förstått att det var mig dom pratade om hela tiden! Den lilla fule (och kaksige fan) kollar på mig och säger "varfor du bror dig på va vi snacka på?" Stackare tänker jag, han kan ju inte ens formulera sig ricktigt på Norska!
"Varför jag bryr mig? Varför sitter du och kallar folk som går förbi tjockis?" Han svarar "Du är ju tjock!" Oooh no you didn`t tänker jag och kastar ut mig "Ja och du är ful, men jag har i alla fall inte sakt det om dig!" alla hans kompisar skrattar och jag ser att han känner sig ganska dum där han står! Han ska bara ha!
Jag har alltid varit sånn! Ingen snackar skit om mig, å så är det bara!

Precis så ska jag lära upp mitt barn att bli! Ta ingen skit, men ge ingen skit häller! Man ska inte vara elak mot andra och man ska inte acceptera om någon är elak mot dig! Helt änkerlt, behandla andra som du själv vill bli behandlad!
Ne nu ska jag kasta inn en pizza i ugnen, mumms. Tjohej!