Gravida!
Ja jusst precis, Emelie N ville att jag ska skriva en blogg som handlar om hur jag kjänner och hur allt går annars också under graviditeten. Hon är perfetionist å skulle säkert dela sig i 1000 bitar om hon kunde, så att hon kunde vara över allt på en gång. Hon vill i alla fall veta, å jag anntar att min andra Emelie också vill det! Annars har jag ju en del familj å andra vänner i Sverige som kanske har en rettighet dom med?
Men i alla fall. I dag var jag på sånn "första gångs kontroll" även fast jag redan har varit hos läkaren en gång! Jag kommer innspringande på kontoret, å tanten bak disken sitter så klart i telefonen som hon alltid gör. Sen som jag redan är försöker jag avbryta, utan att lyckats. Hon tar upp sin hand som visar att jag ska vänta tills hon är klar.
Jaha tänker jag och kjänner att hormonerna kikkar inn, jag hatar henne redan för hon är så himla elak när man ringer sen ska hon liksom sitta där och tro att hon kan "handa" mig när jag e 3 minuter sen?
Precis då hör jag "Kolstad" uteifrån väntrummet å det tar kanske 3 sekunder innan det koplar att tanten roppar facktiskt på mig. Det tok ett par sekunder eftersom att det inte var min läkare som roppa, hadde det varit han så hadde jag fattat det med en gång. Jag gick ut å beklagade att jag var sen å hon svarade "Vadå är du sen?"
Jag går och sätter mig utanför hennes rum, hon ska visst ha en massa blod av mig den hära gången med, och även om jag får en sprängandes huvudvärk efter att dom tömmer mig på ca en halvliter så tänker jag att jag måste bara gå med på det å köpa appelsin juce efteråt.
Hon går inn på sitt kontor och det tar ca 1 minut innan jag hør "Kolstad" en gång till, jag ser mot dørren och hon ler samtidigt som hon kollar på mig. Jag går in i rummet och står brevid henne och hennes data fast ca 2 meter längere bort. Sedan frågar hon "Har du med dig ett urin prov till mig?" Ja jusst ja! Jag måste ju ha med mig det också, hur kunde jag ens glömma? "Nej tusan svarar jag, det glömde jag ju!" hon kollar på mig och ler och jag fattar att det är ok i alla fall. "Vi ska ta lite blodprov i dag" säger hon till mig medans hon kollar på mig, jag kollar tillbaka och svarar "Idag igän? Ni tog ju massa prover förra gången, räckte inte det?" "Jasså gjorde du?" Säger hon med en frågande ton, och jag svarar "Joo... Det står väll i dokumenterna?"
Hon knappar lite på sin dator och då kommer den andra sköterskan inn, hon som tog allt blodet förra gången. Hon har blont kortklippt hår och jag tycker inte om henne, hon är ny här och det vet jag för jag har inte sett henne innan. Hon öppnar en skåplucka, kollar på sin mobiltelefon och lägger den i fickan. "Tog du tester på henne föra gången hon var här`" Frågar den brunhåriga sköterskan medans hon fortsätter att kolla på sin dator. "Ja, det är väll du som e förstagångs födande, utan aborter?" Säger hon och kollar på mig å jag svarar "Ja jusst precis". Nu minns jag varför jag inte tycker om henne, hon är en sånn som tror att hon är bättre änn alla andra.
Jag får besker om att ställa mig på vågen och jag hoppar upp och tappar nästan andan! Jag har gått upp 4-5 kilo redan och jag tycker inte att jag har gjort annat änn att kräkas, tydligen så ploppar kilona på i alla fall. Den snälla sköterskan ler medans hon kollar på mig och säger "Chokad va? Tur det för det betyder att allt är som det ska!"
Efter det får jag ett papper på där det står "Barnets mor: Hege Marita Kolstad Barnets far: Hawkar Osman Mohamed." och lite andra saker som jag inte helt förstår mig på, men jag anntar att min läkare kommer förklara det för mig snart.
Jag går ut och sätter mig i väntrummet en gång till, det kommer en kvinna och en flicka på 13-14 år inntrampandes och jag ser att kvinnan är stressad. Hon knackar på dörren inn till kontoret som jag precis kom ut från och öppnar dörren medans hon säger "Min dotter skulle ha en test i munnhålan" och den brunhåriga sköterskan kollar på henne och säger "Du får vänta som alla andra."
I väntrummet sitter det en kvinna själv och en med en son på ca 3 år. Hon ler medans hon kollar ner på honnom och säger "Villka roliga klossar va Robin? Precis som vi har hemma!" Han kollar upp från leksakerna på golvet och säger "Mamma kolla villket hökt torn jag har bygt! Vill du att jag ska räkna hur många det är?" "Ja räkna hökt så att jag hör!" Säger hon medans hon kollar på honnom. "En, två, tre, fyra, eller nej jag börjar om. En, två, tre, fyra, fem...." så fortsätter han ända tills 14 och jag blir värkligen jätte fasinerad! En treåring som utan problem räknar till 14, inte illa. Men det varar inte så länge för nu kommer det en läkare som säger "Robin" samtidigt som han kollar på pojkens mamma och dom går inn till doktorn.
Det tar ca ytligare 5 minuter innan jag hör mitt efternavn för tredje gången efter jag kom till läkarens kontor, men denna gången är det en röst som jag känner igän. "Kolstad!" Lika glad som alltid är han, Christian min doktor. Jag kollar bort i koridoren och där kommer han trallandes, han ser mig och ler. Jag ställer mig upp och går emot han, för jag vet ju vart hans rum är. "Gå inn och sätt dig du så länge, jag ska bara hämta några papper" säger han med ett leende på läpparna i det han paserar mig och jag gör som han säger.
Väl inne på hans kontor är det lika städat som alltid, inte ett papper ligger där det inte ska! Allt i årdning å reda, precis som alla andra gånger inte som hemma hos mig tänker jag och ler. Nu kommer han tillbaka, Christian alltså. "Man hittar ingenting när man ska ha det, he he är inte det bara typiskt!" Säger han och ler innan han fortsätter "Så hur är allt då? Hur känns det?" "Jora, jag mådde jätte illa i början, fast inte nu längere. Annars så känns väll allt som det borde, anntar jag." svarar jag. "Svulna fötter då? Har du något av det?" frågar han medans han klämmer och känner på mina ben. "Nej, inte va jag har märkt" svarar jag.
Sedan ställer han endel frågor om allmänna saker innan han fortsätter med att säga "Det fattas ett stoff skifte runt dina röda blodceller som gör att du måste ta några sprutor under graviditeten." Jag kollar på han med en frågande blick innan jag frågar "Varför det? Är det farligt? Kan det skada barnet?" Han kollar på mig och svarar "Nej, anledningen till att du ska ta sprutorna är för att det inte ska hända något farligt, det är inte så farligt som det låter." Säger han medans han ler men jag har flera frågor "Kan jag dö?" frågar jag. Han kollar upp från bordet och han ler inte längere som han brukar göra så säger han "Changsen för att du ska kunna dö av det hära är ungefär elik 0. Men det är farligt om barnets blod blandats med ditt blod, inte bara för denna graviditeten men även för nästkommande. Då kan det hända att du i så fall inte blir gravid."
Inte så farligt som jag trodde i alla fall. Han skriver lite mera i sina papper innan han kollar på mig och frågar "Vill du att vi ska höra om vi hör några fosterljud?" Jag kollar på han och ler medans jag tänker, det e klart som faan att jag vill höra fast jag svarar något annat "Jo det skulle vara kul" säger jag. "Ja fast det är inte säkert att man hör bara så att du vet, du får inte bli orolig nu för det är inte säkert att man hör något förens i väcka 17!" värt ett försök i alla fall tänke jag medans han går ut och hämtar den saken som man ska lysna med. Han kommer tillbaka inn och håller en liten makapär i handen och säger "Lägg dig på britsen". Jag hoppart upp och tänker "Tänk om jag hör hjärtat! Tänk om!"
Han viker inn pappershandukar i mina byksor som ska skydda dom från att få den gelè aktiga massan på sig, medans han försöker lyssna. Han kletar på gelè grejen och letar efter fosteret, det tar en stund men sedan låter det som att vapen avfyras, det är krig i min mage! Alqaida attakerar USA och bombar som aldrig för! Jag blir glad av ljudet och ler, och min läkare ser det och han säger "Det är din puls, fostrets är mycket snabbare!" Och jag känner att jag blir lite besviken nu. Han letar lite till och jag hör något som säkert är 5 gånger så snabt, om inte till och med mera! USA fightar tillbaka! Våran lilla ängel! Jag ler från öra till öra och Christian säger, "Där är fostret!"
Alla mina planer om att spela inn på mobilen och så vidare är som bort blåsta! Jag hör hjärtat!
Jag skänker några tankar till Hawkar under det hela, han kommer vara så ledsen för att han missar det hära. Christian torkar bort kletet från min mage och känner lite. Sedan ler han och säger "Jag känner i alla fall en förstorad livmor så det är något på gång!" Säger han medans han ler!
Det hära var mitt första ricktiga besök hos läkaren, det kunde inte ha blivit bättre änn så här! Vi ska bli föräldrar, till en liten pojke eller flicka! Han som lever får se!<3
Men i alla fall. I dag var jag på sånn "första gångs kontroll" även fast jag redan har varit hos läkaren en gång! Jag kommer innspringande på kontoret, å tanten bak disken sitter så klart i telefonen som hon alltid gör. Sen som jag redan är försöker jag avbryta, utan att lyckats. Hon tar upp sin hand som visar att jag ska vänta tills hon är klar.
Jaha tänker jag och kjänner att hormonerna kikkar inn, jag hatar henne redan för hon är så himla elak när man ringer sen ska hon liksom sitta där och tro att hon kan "handa" mig när jag e 3 minuter sen?
Precis då hör jag "Kolstad" uteifrån väntrummet å det tar kanske 3 sekunder innan det koplar att tanten roppar facktiskt på mig. Det tok ett par sekunder eftersom att det inte var min läkare som roppa, hadde det varit han så hadde jag fattat det med en gång. Jag gick ut å beklagade att jag var sen å hon svarade "Vadå är du sen?"
Jag går och sätter mig utanför hennes rum, hon ska visst ha en massa blod av mig den hära gången med, och även om jag får en sprängandes huvudvärk efter att dom tömmer mig på ca en halvliter så tänker jag att jag måste bara gå med på det å köpa appelsin juce efteråt.
Hon går inn på sitt kontor och det tar ca 1 minut innan jag hør "Kolstad" en gång till, jag ser mot dørren och hon ler samtidigt som hon kollar på mig. Jag går in i rummet och står brevid henne och hennes data fast ca 2 meter längere bort. Sedan frågar hon "Har du med dig ett urin prov till mig?" Ja jusst ja! Jag måste ju ha med mig det också, hur kunde jag ens glömma? "Nej tusan svarar jag, det glömde jag ju!" hon kollar på mig och ler och jag fattar att det är ok i alla fall. "Vi ska ta lite blodprov i dag" säger hon till mig medans hon kollar på mig, jag kollar tillbaka och svarar "Idag igän? Ni tog ju massa prover förra gången, räckte inte det?" "Jasså gjorde du?" Säger hon med en frågande ton, och jag svarar "Joo... Det står väll i dokumenterna?"
Hon knappar lite på sin dator och då kommer den andra sköterskan inn, hon som tog allt blodet förra gången. Hon har blont kortklippt hår och jag tycker inte om henne, hon är ny här och det vet jag för jag har inte sett henne innan. Hon öppnar en skåplucka, kollar på sin mobiltelefon och lägger den i fickan. "Tog du tester på henne föra gången hon var här`" Frågar den brunhåriga sköterskan medans hon fortsätter att kolla på sin dator. "Ja, det är väll du som e förstagångs födande, utan aborter?" Säger hon och kollar på mig å jag svarar "Ja jusst precis". Nu minns jag varför jag inte tycker om henne, hon är en sånn som tror att hon är bättre änn alla andra.
Jag får besker om att ställa mig på vågen och jag hoppar upp och tappar nästan andan! Jag har gått upp 4-5 kilo redan och jag tycker inte att jag har gjort annat änn att kräkas, tydligen så ploppar kilona på i alla fall. Den snälla sköterskan ler medans hon kollar på mig och säger "Chokad va? Tur det för det betyder att allt är som det ska!"
Efter det får jag ett papper på där det står "Barnets mor: Hege Marita Kolstad Barnets far: Hawkar Osman Mohamed." och lite andra saker som jag inte helt förstår mig på, men jag anntar att min läkare kommer förklara det för mig snart.
Jag går ut och sätter mig i väntrummet en gång till, det kommer en kvinna och en flicka på 13-14 år inntrampandes och jag ser att kvinnan är stressad. Hon knackar på dörren inn till kontoret som jag precis kom ut från och öppnar dörren medans hon säger "Min dotter skulle ha en test i munnhålan" och den brunhåriga sköterskan kollar på henne och säger "Du får vänta som alla andra."
I väntrummet sitter det en kvinna själv och en med en son på ca 3 år. Hon ler medans hon kollar ner på honnom och säger "Villka roliga klossar va Robin? Precis som vi har hemma!" Han kollar upp från leksakerna på golvet och säger "Mamma kolla villket hökt torn jag har bygt! Vill du att jag ska räkna hur många det är?" "Ja räkna hökt så att jag hör!" Säger hon medans hon kollar på honnom. "En, två, tre, fyra, eller nej jag börjar om. En, två, tre, fyra, fem...." så fortsätter han ända tills 14 och jag blir värkligen jätte fasinerad! En treåring som utan problem räknar till 14, inte illa. Men det varar inte så länge för nu kommer det en läkare som säger "Robin" samtidigt som han kollar på pojkens mamma och dom går inn till doktorn.
Det tar ca ytligare 5 minuter innan jag hör mitt efternavn för tredje gången efter jag kom till läkarens kontor, men denna gången är det en röst som jag känner igän. "Kolstad!" Lika glad som alltid är han, Christian min doktor. Jag kollar bort i koridoren och där kommer han trallandes, han ser mig och ler. Jag ställer mig upp och går emot han, för jag vet ju vart hans rum är. "Gå inn och sätt dig du så länge, jag ska bara hämta några papper" säger han med ett leende på läpparna i det han paserar mig och jag gör som han säger.
Väl inne på hans kontor är det lika städat som alltid, inte ett papper ligger där det inte ska! Allt i årdning å reda, precis som alla andra gånger inte som hemma hos mig tänker jag och ler. Nu kommer han tillbaka, Christian alltså. "Man hittar ingenting när man ska ha det, he he är inte det bara typiskt!" Säger han och ler innan han fortsätter "Så hur är allt då? Hur känns det?" "Jora, jag mådde jätte illa i början, fast inte nu längere. Annars så känns väll allt som det borde, anntar jag." svarar jag. "Svulna fötter då? Har du något av det?" frågar han medans han klämmer och känner på mina ben. "Nej, inte va jag har märkt" svarar jag.
Sedan ställer han endel frågor om allmänna saker innan han fortsätter med att säga "Det fattas ett stoff skifte runt dina röda blodceller som gör att du måste ta några sprutor under graviditeten." Jag kollar på han med en frågande blick innan jag frågar "Varför det? Är det farligt? Kan det skada barnet?" Han kollar på mig och svarar "Nej, anledningen till att du ska ta sprutorna är för att det inte ska hända något farligt, det är inte så farligt som det låter." Säger han medans han ler men jag har flera frågor "Kan jag dö?" frågar jag. Han kollar upp från bordet och han ler inte längere som han brukar göra så säger han "Changsen för att du ska kunna dö av det hära är ungefär elik 0. Men det är farligt om barnets blod blandats med ditt blod, inte bara för denna graviditeten men även för nästkommande. Då kan det hända att du i så fall inte blir gravid."
Inte så farligt som jag trodde i alla fall. Han skriver lite mera i sina papper innan han kollar på mig och frågar "Vill du att vi ska höra om vi hör några fosterljud?" Jag kollar på han och ler medans jag tänker, det e klart som faan att jag vill höra fast jag svarar något annat "Jo det skulle vara kul" säger jag. "Ja fast det är inte säkert att man hör bara så att du vet, du får inte bli orolig nu för det är inte säkert att man hör något förens i väcka 17!" värt ett försök i alla fall tänke jag medans han går ut och hämtar den saken som man ska lysna med. Han kommer tillbaka inn och håller en liten makapär i handen och säger "Lägg dig på britsen". Jag hoppart upp och tänker "Tänk om jag hör hjärtat! Tänk om!"
Han viker inn pappershandukar i mina byksor som ska skydda dom från att få den gelè aktiga massan på sig, medans han försöker lyssna. Han kletar på gelè grejen och letar efter fosteret, det tar en stund men sedan låter det som att vapen avfyras, det är krig i min mage! Alqaida attakerar USA och bombar som aldrig för! Jag blir glad av ljudet och ler, och min läkare ser det och han säger "Det är din puls, fostrets är mycket snabbare!" Och jag känner att jag blir lite besviken nu. Han letar lite till och jag hör något som säkert är 5 gånger så snabt, om inte till och med mera! USA fightar tillbaka! Våran lilla ängel! Jag ler från öra till öra och Christian säger, "Där är fostret!"
Alla mina planer om att spela inn på mobilen och så vidare är som bort blåsta! Jag hör hjärtat!
Jag skänker några tankar till Hawkar under det hela, han kommer vara så ledsen för att han missar det hära. Christian torkar bort kletet från min mage och känner lite. Sedan ler han och säger "Jag känner i alla fall en förstorad livmor så det är något på gång!" Säger han medans han ler!
Det hära var mitt första ricktiga besök hos läkaren, det kunde inte ha blivit bättre änn så här! Vi ska bli föräldrar, till en liten pojke eller flicka! Han som lever får se!<3
Kommentarer
Trackback
